Tog en liten paus i bloggandet och tänkte att jag kunde börja igen nu den 1 februari.

Det har hänt en del sedan jag skrev sist och det har egentligen inte berott på att det ej funnits motivation till att skriva. Haft hur mycket som helst jag har velat skriva. Bara inte vetat hur jag ska formulera det på bästa möjliga sätt med minsta möjliga påverkan hos andra människor.

Haft fullt upp med jobb och fullt upp med bowling. Och bowlingen har det nog blivit lite mycket av. Samtidigt som det inte har blivit i närheten av den mängd jag har velat.

Pratade med Torni lite om motivationsbristen, då jag inte har haft någon motivation till spel eller ens hittat glädjen i spelet den senaste månaden. Kom fram till att dels är jag inte bra på det här med att ha livet uppdelat i fack, t.ex att mitt jobbliv påverkar mitt bowlingliv osv. Svårt att hålla isär alla delar.

Samtidigt tror jag att allting bara kan bli bättre från och med nu. Jag har under väldigt lång tid slitits mellan att vilja berätta och vilja hålla hemligt för allt och alla. Eller ja, nästan alla. Katta har vetat om det väldigt länge. I lördagskväll blev det till slut att berätta det för någon annan också. Jag har inte velat berätta det tidigare av den anledningen att jag har trott att allting skulle förändras. Och jag har inte velat ha någon förändring. Jag tycker om som det är nu.

Personen i fråga blev inte det minsta förvånad. Snarare bekräftade jag vad personen i fråga har misstänkt under lång tid. Personen i fråga vet inga detaljer överhuvudtaget. Och så vill jag ha det. I dagsläget. Men det känns så fruktansvärt skönt att äntligen ha fått det ur världen, slippa gå runt och fundera på när/var/hur bästa sättet att berätta det på är. Och fått bekräftelsen att ingenting kommer förändras. Bara att jag måste lära mig lita på mig själv och min omgivning.

Fick en tankeställare förövrigt, aldrig tänkt på att jag söker bekräftelse hos killar för att få veta att jag duger precis som jag är. Aldrig tänkt på det. Till viss del kan det nog stämma. Men på många sätt gör det det inte.

Jag är rastlös och har svårt för att lita på folk och släppa dem nära.

Men, på tal om närhet, så finns det en jag vill ha här nu mer än någon annan...